Det man inte har får man skaffa

Länge satt vi i öppet kontorslandskap och använde våra röstresurser för att kunna kommunicera utan för mycket motion. Efter en hel del hårt arbete från krävande individer sitter vi nu i små bås a la Dilbert (även kallat kontorslandskap med skärmväggar). Lugnare tycker vissa, ensamt tycker andra. Jag är helnöjd och har, när andra plockat bort väggar för att komma närmre varandra, har jag tagit väggarna ett steg längre och byggt en svängdörr. Å ljuva en och en halv meter höga avskiljdhet!

Jag är föresten inte den enda som varit innovativ nog att skapa egna möblemang (precis som att bygga kojor som liten, jag rekomenderar det varmt till alla er i kontorslandskap), det blev jag nämligen varse igår när jag passerade R:s bås. Mitt i båset, nästan precis vid hennes ansikte hänger ett snöre som fortsätter rakt upp i taket och är fäst i ventilationsrören, en tvättlina?

Frågande stirrar jag på snöret och försöker frenetiskt att komma på vad det kan ha för funktion? Hon tittar på mig och drar i snöret (som är dubbelt) varpå ett neongult, stort papper hissas upp i taket.

R: När ni ser den här gula flaggan (ja innovativt!) i taket så vet ni att ni ska vara tysta.
R fortsätter: Om jag rycker i snöret flera gånger så betyder det att jag är jättearg!

Det märks tydligt att vi uppmuntrar egna initiativ.